Livräddare, på något sätt...

Idag tror jag faktiskt att jag var med om att rädda ett liv.
En av mina arbetskamrater, som har diabetes, blev helt konstig när arbetsdagen var slut. Hon skulle hem, men betedde sig verkligen onormalt. Sluddrade på talet, gick ostadigt och var inte riktigt kontaktbar. Hon skulle hem.. cyklandes. Det hade hon aldrig klarat.
Jag blev ombedd att gå med henne, så att hon hade sällskap. Det tyckte emellertid inte jag var någon bra idé utan tyckte att vi skulle gå till akuten i stället. Så en annan arbetskamrat och jag krokade arm med henne och såg till att hon, lite motsträvigt, kom dit.
Det visade sig att blodsockervärdet var alldeles för lågt. Efter några druvsockertabletter, en smörgås och ett glas choklad började hon bli normal igen och drygt en halvtimme senare var hon så pass pigg så vi fick lämna akuten.
 
Det var väldigt obehagligt det här. Främst för henne förstås, men också för mig. Jag har aldrig varit med om det tidigare och hade det varit en obekant människa så hade jag bara trott att hon var onykter.
Tack och lov så gick det bra.
Jag har ringt henne under kvällen och kollat.
 
 
#1 - - Mia:

Diabetes är otäckt, bra att ni fick henne till akuten när ni inte visste vad orsaken till hennes uppförande var. Vet man om att det är en diabetiker kan man förstås alltid testa med att ge mjölk och en smörgås om personen är så vaken att den kan inta det utan problem. I så fall märker man snabbt en förbättring i tillståndet.

Bra jobbat av er!

Svar: Tack! Vi trodde nog att tillståndet berodde på diabetesen, men visste inte säkert. Vi hade inte något i matväg just då... men akuten låg nära till så det kändes bäst att gå dit.
mammselen

#2 - - Maria:

Vad obehagligt! Tur att det gick bra!

Svar: Verkligen.
mammselen

#3 - - irene:

Bra och rådigt handlat